Datalagringsdirektivet
Jag har inte bloggat på ett tag, helt enkelt för att jag inte orkat. Men, nu kan jag inte riktigt hålla mig. Som vanligt när jag är irriterad, finns det risk för en och annan svordom.
Artikeln jag irriterar mig trasig på idag, är Johan Pehrson från FP som skrivit på Newsmill.
Det som har prövats i Tysklands författningsdomstol är inte datalagringsdirektivet som sådant, utan den tyska regeringens förslag till lagstiftning för att genomföra direktivet på tysk mark.
Och Tysklands lagförslag innehöll väldigt låga nivåer av allt som EU krävde. Så vad var din poäng?
Det tyska beslutet kan dock illustrera en viktig princip, nämligen att de nationella reglerna måste utformas så att de ger bästa möjliga skydd för den personliga integriteten.
Vaddå skydd för den personliga integriteten? När min telefon berättar om sin position var 30:e sekund, och polisen kan begära ut den informationen (dvs, en exakt karta över var och hur länge jag befann mig på en viss plats,) så har jag väl nada skydd?
Ta ett exempel då någon blir mördad mitt i natten någonstans. Jag blir vittne till brottet, men då det uppenbarligen är ett gäng som begått mordet så har jag ingen större lust att varken ringa snuten eller vittna i framtiden. Jag sticker därifrån. Polisen begär ut information om vilka mobiltelefoner som befann sig på platsen vid tillfället då mordet begicks, och ser att jag minsann varit där. Jag ringde inte 112, uppenbarligen är jag misstänkt. Inga bevis, bara rena indicier. Jag tas in på förhör och drar en till synes otrolig historia. Om de tror på mig (det hade nog inte jag gjort,) så tar de in alla som haft sina mobiltelefoner på platsen vid mordet. Nu till den riktigt problematiken: DLD har inte hjälpt överhuvudtaget. De har inga klockrena bevis, men de har anledning att sätta mig och alla andra i närheten på span. Och de kommer göra det också.
Den svenska regeringens förslag har också fått klartecken från lagrådet, som är det närmaste vi kommer en författningsdomstol i Sverige.
Vi har fler författningsdomstolar i Sverige. Varenda domstol är en författningsdomstol (i praktiken,) numera efter förändringarna i grundlagen som trädde i kraft den 1:a januari.
När Gajditza talar om “ett lagförslag som innebär att polis kommer att få hämta ut uppgifter även för bötesbrott” antar jag att han syftar på frågan om när och hur de brottsutredande myndigheterna ska få tillgång till uppgifter. Detta regleras inte i datalagringsdirektivet utan i lagen om elektronisk kommunikation m.m. Vad han däremot inte nämner är att det förslag till ändrad lagstiftning som han syftar på inte handlar om när polis och åklagare ska få åtkomst till trafikdata, utan om när de ska kunna begära ut abonnentuppgifter. Alltså den rena faktaupplysningen om vem som innehar ett visst abonnemang, inte trafikdata som visar vem som pratat med vem.
Semantik. I praktiken innebär detta exakt samma sak. “Abonnentuppgifter” är en mycket löst definierad term nuförtiden.
Gajditza skriver att EU den 23 mars förväntas komma med stark kritik över hur direktivet fungerat i de länder som infört det.
[...]
Själv har jag så sent som i dag tagit del av ett officiellt brev där EU-kommissionen meddelar att den inte har backat från sina planer på att stämma Sverige inför EU-domstolen för att vi inte har infört direktivet.
Vad har vår potentiella risk för böter med huruvida EU kommer med en kritisk rapport att göra? Ingenting, just det. Den frågan ville du inte ta i med tång, tydligen.
Ser man till domstolens praxis får vi räkna med böter i storleksordningen 150 miljoner kronor bara för det första året.
100 miljoner mindre än DLD:s implementering, som hamnar på abonnenters räkning istället för skattesedeln, som i detta fallet faktiskt är bättre. Och om du försöker insinuera att det blir mer året därpå, så gör det ingenting, då upprätthållandet av DLD skulle innebära ca 400 miljoner i kostnader året därpå enligt branschen i sig. Sug lite på den, ditt pucko.
I utredningar om rån, människohandel och narkotikasmuggling är uppgifter om vilka som ringt till varandra, eller vilken dator som varit avsändare för ett visst meddelande, ofta av helt avgörande vikt för att lagföra brottet.
Vilket kvalificerat jävla skitsnack! Alla utredningar som andra länder gjort, pekar på RAKA motsatsen, ditt manipulerande jävla as!
Kanske var dumt att avreagera mig på internet – nån kan ju spåra mig. Jag ska hålla inne känslorna nästa gång, det brukar ju funka jättebra.
Visst är det konstigt dock, att ett land som har lagringsförbud idag – av just integritetsskäl – helt och hållet vänder på steken och gör det obligatoriskt? Johan Pehrson kallar det för en “avvägning”. Mindre respekt för medborgares integritet får man tamejfan leta efter. Eller… nej, förresten.
Jag var en av de jävligt få medborgare som röstade på Piratpartiet i Riksdagsvalet 2010 för en ökad rätt till privatliv och en restaurerad upphovsrättspolitik. Piratpartiet fick under 1 jävla procent och får således nada att säga till om i riksdagen. Istället så drog Sverige in SD, och det är ruskigt störande. Hur i helvete kan man rösta för omänsklighet men inte för att restaurera folkets rätt till privatliv? Skärpning, Sverige!
Nä, men jag ä inte bitter.
Tags: Datalagringsdirektivet, EU, pplive, Rätt till privatliv